Varför håller man inte fast vid något som man verkligen tycker om, som man älskar?
Varför visar man det inte och talar om mer vad man tycker om någon?
Varför är man inte mer rädd att förlora någon förränn man gjort det och inser vad som har hänt?
Varför lägger man inte ner mer tid på sånt och planerar mer? Mer tid tillsammans. När man kunde?
Varför tar man sådana saker för givet? Att folk någon ska stå vid ens sida livet ut.
Varför planerar man livet efter någon som ändå kommer att försvinna? Kommer dom alltid försvinna?
Varför var man så blind? Enda från början.

Varför beter man sig som en idiot när man väl har tappat någon?
Varför skriver man och ringer och säger idiotiska saker som man sedan kommer att ångra och skämmas för resten av livet?
Varför känner man sig så pinsam, misslyckad och generad?
Varför accepterar man det inte bara? Går vidare.
Varför försöker man in i det sista fast man vet innerst inne att det är över? För länge sedan?
Varför har personen gjort en så känslig. Från att gråta senast för 10 år sen till att gråta till varenda liten sorglig film på TV:n?

Varför finns personen fortfarande i tankarna ibland?
Varför funderar man fortfarande på vad man gjorde för fel?
Varför finns det så mycket saker som förknippas med personen, så många minnen?
Varför går det inte bara att glömma och radera det ur minnet?
Varför klarar man inte av att gå vidare fullt ut?
Varför försöker man vara med andra för att.. för att glömma?
Varför försöker man fortfarande inbilla sig att allt är borta? Alla känslor?
Varför kommer en liten del av hjärtat att hålla fast vid någon speciell?

Varför lever man inte livet medans man kan det?
Varför försöker man inte hitta nya personer?
Varför påminner alla bara om personen man försöker glömma?
Varför har personen percis det man letar efter? Det perfekta utseendet?
Varför accepterar man inte detta bara och går vidare?

Varför skriver jag sånt här? Kommer ändå att ångra det i morgonbitti. Hatar mig själv i detta tillstånd. I mitt poesi tillstånd. Tycker inte om att tänka. Tänker på tok för mycket nu. Jag är ju en sån som vill ha allt klart för mig. Jag vill njuta av livet, ta dagarna som dom kommer (vilket jag inser inte funkar längre) som den livsnjutare jag är. Eller som jag en gång var. En LNK. Det har varit dåligt med det på sistånde.

Men vet ni, det är nästan tillbaka. Jag känner mig äntligen helt fri för att gå vidare totalt. Med en ny, inte bara för natten, utan varje dag. Men visst, det finns fortfarande saker jag ångrar. Innan årskiftet och efter. Tack för mig.